FN:s millenniemål skapar inte global rättvisa.

FN:s milleniemål för att utrota fattigdomen har fått allmän uppbackning från nästan alla regeringar år 2000 men också från företag, folkrörelser och frivilligorganisationer. USA:s president Bush knorrar en del över konkreta mål för att minska svälten nu när det är dags att granska hur långt man kommit på fem år. I övrigt tycks alla sluta upp.

Men det finns anledning att ifrågasätta målen i FN:s millenniedeklaration. Drastiskt kan man säga att den innehåller ett mål som fördärvar världen och sju mål som därför inte kommer att uppnås.

Det hoppfulla i världen idag är att vi kan göra den bättre för alla. Det kan finnas ekologiska begränsningar som inte fullt ut kan överblickas. Men även om vi minskade mänsklighetens totala förbrukning av råvaror och belastning på ekosystemen är det möjligt att omedelbart avskaffa svält och ge alla ett drägligt liv.

Men vilken väg ska vi gå för att uppnå en sådan värld där alla kan leva bra? Millenniedeklarationen har det klart för sig. Den överordnade politiska lösningen formuleras under punkten om "Globalt partnerskap för utveckling". Den mest omfattande lösningen under denna punkt att "utveckla ett öppet, regelbaserat, förutsägbart, icke-diskriminerande handels- och finansieringssystem". Denna övergripande strategi beskrivs kortfattat på olika sätt. Finska utrikesministeriet talar om rejäl handel, svenska folkrörelser om rättvis handel.

Det är att grovt förvanska innehållet i detta millenniemål som har en mycket precis betydelse i internationella förhandlingsspråket, rakt motsatta den som brukar ligga i begreppet rättvis handel. Denna reella betydelse i politiken skiljer sig från hur vi vanligtvis uppfattar så positivt värdeladdade ord som öppet och icke-diskriminerande. Ett globalt partnerskap för utveckling som verkar för ett öppet system låter som enbart gott eller i alla fall demokratiskt. När man hör ordet icke-diskriminerande kan man tro att det är ett tal av Martin Luther King det handlar om i kampen för befrielse av förtryckta grupper i samhället och världen.

Men så är det inte. Helene Bank, tidigare vice ordförande för Norges Naturvernforbund och nu verksam i den kristna solidaritetsorganisationen Norignis har visat vad begreppen egentligen betyder i internationella förhandlingar. Öppet system står för att det är öppet för rika aktörer och stängt för fattiga människor. Det är de rika företagen som ska kunna röra sig fritt över gränserna utan att hindras av tullar eller politiska gränser medan människorna stängs inne.

Regelbaserat betyder i detta sammanhang att reglerna bestäms i internationella institutioner där minoriteten av rika människor i världen har fler röster än världens majoritet. Samma lagar fastställda på de rika ländernas villkor eftersträvas i alla länder oavsett utvecklingsnivå, naturförhållanden, storlek och kultur. Vad det konkret innebär är att fattiga länder ska förbjudas göra det som en gång alla industrialiserade länder gjorde när de blev rika, att skydda sina inhemska företag under den viktiga övergången från marginaliserad till privilegierad i världsekonomin.

Förutsägbart betyder att handelsregler som man tidigare förpliktat sig till ska gälla oavsett vilka nya regeringar som väljs eller vilka nya erfarenheter som görs. Det globala handels- och finansieringssystemet ska vara förutsägbart för starka ekonomiska aktörer oavsett konsekvenserna för samhället, svaga aktörer och naturen.

Icke-diskriminerande handels- och finansieringssystem betyder inte att alla ska få rätt till t.ex. mat, utbildning och hälsovård. Det betyder istället att alla ekonomiska aktörer ska behandlas lika, oavsett var de kommer ifrån i världen. Ett utländskt storföretag med kanske lika stora resurser som ett helt land ska kunna använda denna makt för att slå ut alla inhemska små konkurrenter på allt fler områden. Helst ska inte bara industrivaror och råvaror vara helt utsatta för transnationella storföretags konkurrens utan också försörjningen av basbehov som utbildning, hälsovård och vatten.

Många av de andra målen är förstås vällovliga som halvering av fattigdom och svält till år 2015, att alla barn får gå i grundskola, eliminera ojämlikhet mellan pojkar och flickor i utbildningen, minska barnadödligheten med 2/3 och mödradödligheten med 3/4 till år 2015 och stoppa spridningen av AIDS och Malaria samt bromsa upp miljöförstöringen genom att införliva hållbar utveckling med utvecklingspolitiken. Dessutom skapa drägligare liv i slummen, arbete åt unga och ta hänsyn till specialbehoven för små östater och stater utan kust.

Milleniemålet om globalt partnerskap tar också upp skuldkrisen. Det görs så att det främjar fortsatt finansiering av de rika ländernas ekonomi från de fattiga länderna. Millenniemålen talar om en skuldbörda som är hållbar. Det innebär en nivå på skuldåterbetalningen som rika länder anser att fattiga ska betala eftersom det visat sig att flera fattiga länder lyckas med det hittills. Det program för skuldlättnad för särskilt fattiga länder som milleniemålet hänvisar till innebär att utsugningen av fattiga länder kan fortsätta. Etiopien är ett av länderna som är med i detta program för skuldlättnader. 2002 betalade det svältdrabbade landet 73 miljoner US dollar på sin utlandsskuld samtidigt som de mottog 43 miljoner US dollar i bistånd. Milleniemålens lösning på skuldproblemet permanentar en ordning där fattiga länder fortsätter att ge en större finansiell hjälp till rika länder än industriländer ger u-hjälp till fattiga länder.

Men ingen tycks tro att varken millenniemålet om halvering av fattigdom eller flera av de andra kommer att kunna uppnås i Afrika söder om Sahara. Även på många andra håll är takten mycket låg och ibland går den i negativ riktning med några viktiga undantag som stora länder i Asien. Tar man bort endast ett land från statistiken, nämligen Kina, så ökar svälten i världen.

Om milleniemålen är så dåliga, varför har då alla länder skrivit under på dem och varför stödjer så många dem? Det finns en del enkla anledningar till detta. Den ena är att en del av målen är angelägna och kan användas mot andra av målen i millenniedeklarationen. En annan anledning är att man kan hoppas på att ändra på betydelsen av orden så att de blir mer rättvisa.

Men för att en sådan strategi ska lyckas krävs medvetenhet om att den nuvarande betydelsen av orden i internationella förhandlingar är mycket negativ för fattiga länder då den förordar en lösning som permanentar deras underordnade ställning. Hittills har millenniemålen omgivits av alltför okritiska kommentarer som inte kommer att hjälpa fram bra lösningar. Det finns alternativa sätt att lösa världsproblemen som förordas av många folkrörelser. Det är viktigare att lyfta fram dessa krav på rättvis handel och hållbart samhälle och visa på milleniedeklarationens brister.


Tord Björk

Denna text förutom stycket om skuldkrisen har sänts i OBS kulturkvarten i september i Sveriges Radio. En längre version av denna text har publicerats i folkrörelsestudiegruppens nyhetsbrev nr 2 2005 och i Miljömagasinet