Folkrörelsebloggen

Flytt och nystart av Folkrörelsebloggen

2006-11-14T22:10:00.000+01:00

Folkrörelsestudiegruppens blogg gör en nystart. Den nya bloggen ligger samma adress som Folkrörelsestudiegruppens hemsida och vi använder numera programmet Wordpress som är smidigare på flera sätt. Denna sida kommer att finnas kvar som ett arkiv över äldre inlägg.
För alla nya inlägg gå till nya Folkrörelsebloggen.

2006-09-23T14:49:00.000+02:00

De Gaulle som folkrörelse

2005-12-13T17:04:00.000+01:00

Ägnade mig åt s.k. stående läsning i bokhandeln för lite sen - en föregångare till fildelning som väl förlagsbranschen kommer att försöka få förbjuden vad det lider. Boken var Knut Ståhlbergs bok om De Gaulle, som kan ha en del lärdomar att erbjuda folkrörelseaktivister. Den handlade nämligen om hur man med absolut inga resurser alls kan föra ett tvåfrontskrig mot de mäktigaste stormakterna i världen och ändå vinna.

Läget var alltså inte bara det att Frankrike var ockuperat och styrdes av en quislingregim. USA siktade på att när Tyskland väl var besegrat skulle USA ta över ockupantrollen och föredrog därför att ha quislingregimen kvar; den var mjukare i ryggen än vad en demokratisk regim skulle vara. Och England hade inget att invända.

Vad gjorde då De Gaulle. Samarbetade - men varje gång USA/England ville göra upp med quislingarna istället för motståndsrörelsen gick De Gaulle ut i medierna och föreskrev vad USA/England borde göra. Och eftersom stora delar av USAs/Englands tongivande kretsar var ganska fientliga till imperieplaner i Europa vågade aldrig Roosevelt och Churchill pressa saken, av rädsla för uppslitande intern debatt. Varenda gång fick de ge upp - sista gången vid Paris befrielse då USA hade förberett en amerikansk militärregim, tryckt upp pengar och allt - men backade sedan Forces Françaises de l'Interieur helt sonika hade förklarat sig som fransk regering och tagits emot av jublande folkmassor.

För att göra om konststycket behöver man inga resurser alls, egentligen. Utom en viss brist på konflikträdsla förstås. Samt känsla för vad motparten tål.

Jan Wiklund

Att försvara allmänningarna

2005-11-25T10:14:00.000+01:00

Nedanstående artikel har publicerats på Vägval Vänsters webbplats efter beställning (antagligen har de varit inne på www.folkrorelser.nu och tittat)./Jan Wiklund

Att försvara allmänningarna

Nittonhundratalets stora politiska projekt kan beskrivas som att försöka bringa den skenande marknaden under kontroll [1]. Att genomföra den allomfattande utopiska marknaden var artonhundratalets projekt, men det vållade en sådan mänsklig katastrof att en mycket bred allians, från arbetarrörelse till militaristiska godsägare, enades om samhälleliga kriterier måste överordnas marknadens vinststrävan. Givetvis rådde det ingen enighet om vilka dessa samhälleliga kriterier skulle vara, och konflikterna var många mellan olika skyddsprojekt. Emellertid nåddes under första hälften av 1900-talet någon sorts samförstånd som kodifierades i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och i överenskommelsen om den ekonomiska politiken västmakterna emellan i Bretton Woods 1944.

Samförståndet innebar att stater fick rätt att skydda samhället från marknaden genom att behandla vissa intressen som allmänningar där marknadsprinciperna sattes ur spel.

Vad som borde betraktas som allmänningar hade det förts hårda strider om åtminstone sedan början av 1700-talet. Länge var kärnan i den folkliga politiken att ifrågasätta marknadspriser på mat; detta var kärnan i franska revolutionen, det var den utlösande faktorn för den ryska revolutionen och det är ännu idag en viktig fråga i dagens s.k. IMF-uppror. Efter 1830-talets koleraepidemier tillkom folkhälsan som ett tema där även det marknadsvänliga industriborgerskapet satte en gräns för marknaden. Den framväxande arbetarrörelsen kompletterade folkhälsan med säkerhet mot olycksfall och arbetslöshet, och krävde att rätten till en bostad skulle gå före fastighetsägares rätt till vinst. Jordbrukskrisen på 1870-talet satte återigen matfrågan i fokus då både bönder och godsägare krävde att matproduktionsförmågan måste bevaras långsiktigt och inte offras för tillfälliga marknadsvinster.

Gåvoekonomier och tributsystem

Det segrande samförståndets linje var att skydda människor, natur och i viss mån kultur genom att upprätta allmänningar – men dessa allmänningar var ganska speciella.

Den traditionella allmänningen består ju av något som det berörda kollektivet har gemensamt och som styrs genom regler som hela kollektivet upprätthåller, för att skydda allmänningen från styckning eller missbruk. Så fungerar såväl en byallmänning i form av en betesmark som en kulturell allmänning som ett språk eller en sagoskatt – eller för den delen den vetenskapliga forskningen. Sådana allmänningar fungerar som gåvoekonomier, dvs de bygger på att var och en ger sitt frivilliga bidrag till det gemensamma och får sin uppskattning i samhället utifrån bidragets betydelse i helheten [2].

Emellertid hade den utopiska världsomfattande marknadens genomslag visat att detta slag av skydd var otillräckligt. Nittonhundratalets skyddsprojekt bestod därför av stora statliga organisationer som med hjälp av lagstiftning och offentliga budgetar administrerade riksomfattande allmänningar. Sådana var nittonhundratalets skolor, sjukvård och pensioner. Denna typ av allmänningar fungerar som ett tribut- eller omfördelningssystem, dvs de bygger på att ett maktcentrum driver in bidrag från alla och delar ut det igen enligt vissa kriterier.

Och detta rymde givetvis problem.

Ett problem var att de stora tributfinansierade statliga organisationerna med tiden blev ganska hierarkiska och tenderade att föda en ny överklass som inte alls var intresserad av att upprätthålla något skydd mot marknaderna. Ofta var det chefer inom de statliga hierarkierna som agerade torpeder när systemen började monteras ner i slutet av nittonhundratalet. Mest dramatiskt gick det till i Ryssland då den härskande nomenklaturan i rädsla för en hotande demokratisering förvandlade de statliga verksamheterna till sina egna privata aktiebolag [3], men även i Sverige var det statliga hierarker som Kjell-Olof Feldt och Ulf Dahlsten som gick i bräschen för privatiseringen.

Ett annat problem är att statens roll i det globala marknadssystemet är att värna sina ”egna” kapitalisters framgångsrika konkurrens på världsmarknaden för att få skatteintäkter att expandera sin egen verksamhet med och skapa ett politiskt stöd för regimen. Det blir därför svårt att särskilt helhjärtat värna om människor, natur och kultur. Istället tenderar värnet om detta att skrivas in i globala marknadskonkurrensstrategier och förlora sin egentliga innebörd.

Det senare började människor erfara på olika vis även i de rika industriländerna redan under sexti- och sjuttitalen.

Miljörörelser och stadsrörelser

Det mest påtagliga var miljökrisen. Denna kan sägas vara orsakad dels av att Bretton Woods-systemets ledande princip massproduktion för masskonsumtion drar in allt mer av ekosfären i den ekonomiska cirkulationen, dels av att den globala konkurrensen inte tillåter produktionens makthavare att ta hänsyn till s.k. externa effekter. Men många av miljökrisens grövsta yttringar kan också sägas ha orsakats av offentliga ingrepp för att värna människor, natur och kultur, eller offentliga ingrepp för att värna samhället som helhet. Bilismen har alltid varit en statssubventionerad politik för att förlika export- och konsumentintressen, gifter som DDT och freon hade spritts i en industrialiserad hälsovårds intresse, konstgödsel och insektsgifter har varit inslag i tillväxtfrämjande metoder att värna livsmedelstryggheten.

Men nästan lika omvälvande var den sociala bostadspolitikens fiasko. Dess syfte var att garantera att ett ökat behov av bostäder i växande storstäder skulle resultera i ökat utbud och inte bara i ökande priser på en monopolistisk markmarknad. Men den sociala bostadspolitiken användes också för att krossa kulturellt starka arbetarstadsdelar; det nya sociala bostadsbyggeriet förlades alltid som splittrade enklaver ytterst i storstädernas periferier, som ”townships” långt från maktens knutpunkter och långt från överklassens åsyn [4]. De kom därför att i hög grad sakna stadsallmänningar i form av kommunikationer, mötesplatser och andra bruksvärden. De tidigare arbetarstadsdelarna förvandlades istället till tillhåll för kontor för de växande förvaltningarna och till övremedelklassbostäder genom s.k. gentrifiering.

Till försvar mot dessa nya hot mot allmänningarna organiserades miljö- och stadsrörelser, som på många vis var dominerande på den rika världens folkrörelsescen under sjutti- och åttitalen. Teoretiker talade om ”nya sociala rörelser”. Så värst nya var de förstås inte; folkrörelser har alltid försvarat allmänningar [5]. Dock dröjde det länge innan begreppet allmänningar blev mer allmänt brukat.

Pionjären i denna nya diskurs var de indiska bonderörelserna, och särskilt de s.k. trädkramarna i mitten av åttitalet. De var bönder på sluttningarna upp mot Himalaya som alltid hade betraktat skogarna som sina byallmänningar men fått dessa exproprierade av den brittiska kolonialmakten. Under det självständiga Indiens tid hade skogarna styrts av staten i den nationella utvecklingspolitikens namn, alltmer genom att arrenderas ut till kalavverkande skogsbolag. Deras praktik ledde till översvämningar och erosion varför bönderna organiserade en rörelse till skogens försvar som så småningom blev landsomfattande, i syfte att återföra skogen till bönderna som byallmänningar. Slagordet i kampen om Indiens skogsvårdslag i slutet av åttitalet var ”allmänningar för husbehov – eller privategendom för plundring”.

Traditionen fördes vidare av Sydindiens bönder i kampen mot patentering av utsäde i början av nittitalet. När KRSS, Karnatakas Bondeförbund, brände spannmålsjätten Cargills kontor och förstörde Monsantos försöksodlingar var det under slagordet ”kunskap ska vara fri”. Det var denna organisation som mer än någon annan globaliserade kampen mot patent på liv.

I Europa var det en stadsrörelse som tematiserade begreppet allmänningar. Det var det brittiska motorvägsmotståndet på nittitalet som fann att det inte gick att argumentera med miljörörelsens traditionella begrepp när motorvägsprojekten började härja Londons och Glasgows fattigstadsdelar. Biltrafiken släppte inte ut mer avgaser om den gick på motorvägar; däremot inkräktade motorvägarna på stadsbornas livsrum. Medelklassens bilpendlande och konsumtionssamhällets transportexcesser idkade rovdrift på allmänningen, ansåg motorvägsmotståndarna och arrangerade ”reclaim the streets”-aktioner och förvandlade motorvägarna till festplatser för fattigstadsdelarnas ungdomar.

Washingtonsamförståndet styckar allmänningarna

Att allmänningarna började tematiseras på åttitalet var ingen slump. För det var just då Bretton Woods-kompromissen började falla sönder och världens makthavare vände tillbaka till artonhundratalets utopiska marknadsfundamentalism, som ett sätt att rädda sina krympande vinster. Det s.k. Washingtonsamförståndet innebar att allt som under nittonhundratalet bedrivits som allmänningar, användarorganiserade eller statsstyrda, skulle föras till marknaden. Det var framför allt två metoder som användes.

De statsstyrda allmänningarna krymptes och lades ut på marknaden. Inom de offentliga förvaltningarna introducerades praktiken ”New Public Management”: offentliga verksamheter fick order att uppträda som om de vore företag och i första hand värna sin egen budget; helst borde de också förlänas ut till privata företag. Sociallönesystem som pensioner, hälsovård och socialförsäkringar skars ner. Trilskande stater fick se sin internationella kredit strypt och sin förvaltning övertagen av IMFs fogdar.

De användarorganiserade allmänningarna inhägnades. Med hjälp av skärpt patent- och copyrightlagstiftning blev det möjligt att göra om delar av naturen och kulturarvet till privat egendom. Traditionella allmänningar som forskningen, växtarter och sagor [6] ockuperades av privata företag som jagade bort allmänheten med skadeståndskrav och hemligstämplar.

De första som revolterade mot de nedskurna sociallönerna var fattigstadsdelarnas invånare i sydländerna som återupplivade brödupprorets praktik. När IMFs torpeder tvingat staterna till nedskärningar har i regel s.k. IMF-uppror brutit ut, det första i Lima redan 1976. IMF-uppror har varit vanligast i Latinamerika där också det mest imponerande ägde rum, i Argentina i december 2001, men också i Afrika och Västasien har IMF-uppror varit vanliga. IMF-upproren har oftast varit oorganiserade, spontana och utan större effekt, men vissa försök till långsiktig organisering har ändå gjorts. Västasiens och Nordafrikas protester organiserades tidigt av islamistiska rörelser som kanaliserade in dem i dels uppbygge av självorganiserade allmänningar som ersättning för de av IMF raserade, dels kulturell nationalism som med tiden tenderade att koopteras av gulfstaternas härskare [7]. Latinamerikas protester har organiserats betydligt effektivare av indianrörelser med mer bestående fokus på politik och på rättvisa.

Industriländernas försvar av sociallönerna har betydligt mer tvekande organiserats av fackföreningar, ibland med stöd av andra organisationer även om detta har varit svårt att arrangera på grund av eftersläpande rutinisering från framgångsåren. Mest effektiv och allsidig folkrörelseorganisering tycks man hittills ha fått till stånd i Frankrike där den politiska strejken mot nedskurna pensioner och privatiserad sjukvård vände hela den politiska debatten i december 1995 [8]. Även i Norge har fackföreningarna varit framgångsrika i att samla en allians ”For Velferdsstaten” som åtminstone tillfälligt tycks ha fått stopp för de statsorganiserade allmänningarnas sönderfall [9].

Motståndet mot patent- och copyrightangreppen har hittills kommit från två håll. Dels från syds bonderörelser, ibland med stöd av syd-regeringar och miljörörelser, som har vänt sig mot patent på matråvaror. Dels från forskare, datorprogrammerare och datoranvändare som har bekämpat copyright på digitalt skapat material. Hittills har såvitt jag vet dessa två motstånd inte samverkat, trots att de handlar om samma sak. Och det är endast sällan som försvar av självadministrerade allmänningar har gjort gemensam sak med försvar av statsstyrda – kanske för att det finns konflikter mellan dem.

Ändå är försvaret av allmänningar ett av de två huvudtemana för den globala rättviserörelsen eller globaliseringsmotståndet som en del föredrar att säga. Det andra är förstås syds intressekamp mot nord.

Morgondagens allmänningar

Folkrörelser har alltid försvarat allmänningar, och strävat efter att komplettera marknader med allmänningar som styrs av ömsesidighets- eller omfördelningsprinciper.

· Allmänningar utestänger inte de fattiga på det sätt privategendom/marknad gör. Visserligen kan makt hopas till ett fåtal även inom en gåvoekonomi eller en tributekonomi, men maktackumulationen skyddas här inte med juridisk äganderätt som den gör inom marknadsekonomin. Sjukvård och skola är områden där detta argument är särskilt relevant.

· Allmänningar fungerar i vissa situationer effektivare än en marknad. Det gäller t.ex. i situationer av naturligt monopol som t.ex. infrastrukturer av olika slag, och det gäller i många gåvoekonomier. Järnvägar och telenät byggdes upp som allmänningar av effektivitetsskäl, inte av rättviseskäl, och datorerna hade aldrig utvecklats så snabbt om kommunikationen mellan deras utvecklare hade begränsats av patent.

· I vissa andra fall kan marknadsekonomins stora fördel – dess lättvindiga växling av olika värden mot varandra – vara skadlig. Det är inte önskvärt att exempelvis naturens eller en grupp människors överlevnad ska kunna växlas till tillverkning av någon modebetonad lyxprodukt för överklassen, och det är lämpligt att här ersätta marknaden med en allmänning där växling är förbjuden.

· I vissa fall kan allmänningar vara emanciperande. Den gemensamma skötseln av en allmänning kan ge en politisk kompetens och självförtroende åt en grupp människor som om de vore enbart konsumenter skulle vara maktlösa [10].

· Slutligen är människan som art en social och sällskaplig varelse; att gemensamt sköta något som drivs av ömsesidiga gåvor gör att vi mår bra medan en totalt marknadiserad värld gör oss sjuka [11].

Det är ännu mer angeläget att försvara allmänningarna idag när de angrips så samordnat av den härskande klassen. Men hur ska ett sådant försvar bli effektivt?

Ett par idéer:

· Jag tror att det är omöjligt att effektivt "försvara välfärdsstaten" på det lite okritiska sätt som For Velferdsstaten gör i Norge och Gemensam Välfärd försöker göra i Sverige. Ett försvar måste kombineras med en revolution inom välfärdsstatsmekanismerna för att ta ifrån ekonomer och jurister den makt som New Public Management har givit dem och förlägga makten till ett samspel mellan de direkta tjänsteproducenterna och allmänheten. Annars finns inget värt att försvara. Jag tror att detta bara kan göras effektivt av fackföreningar som utmanar hierarkierna och dessas rätt att "leda och fördela arbetet". SEKO 119:s utmaning av både Connex och SL, i samspel med allmänhetens organisationer, är på det sättet en modell för hur fack skulle behöva agera i alla offentliga verksamheter.

· Jag tror också att vi måste satsa mycket mer på att stärka gåvoekonomierna på de användarorganiserade allmänningarna. Välfärdsstatens anhängare har under hela nittonhundratalet tenderat att se ner på användarorganiserade allmänningar, kanske för att dessa har varit så ojämlikt fördelade. Men i praktiken kan självförvaltade allmänningar vara en mäktig resurs i kampen om de universella, förutsatt givetvis att de deltar i denna. Självförvaltade ockuperade hus har varit stödjepunkter i sjutti-, åtti- och nittitalets stads-, miljö- och fredsrörelser, och självförvaltade byar i Karnataka och Chiapas har varit föregångare för den globala rättviserörelsen. Självförvaltade fildelningsrörelser kan vara ett lika mäktigt stöd i kampen mot medvetandebolagens maktsträvanden liksom självförvaltade upproriska kollektiv inom de offentliga välfärdsinstitutionerna kan vara det i kampen för välfärdsinstitutionernas demokratisering.

· Slutligen tror jag också att vi måste bli mycket mer medvetna om vad miljö, kultur och välfärdsinstitutioner har gemensamt och att de måste försvaras som något gemensamt. Överklassernas stycknings- och inhägnadsrörelse hotar våra liv på många olika plan och det lönar sig lika lite att försvara något enstaka av dem på bekostnad av andra som att täppa till ett av hålen i ett såll. Vi välkomnar därför alla allmänningsförsvarande folkrörelser att bidra till att stärka och mångsidiggöra folkrörelsenätverket Gemensam Välfärd, http://www.gemensamvalfard.se/.

Jan Wiklund

Alternativ Stad och Gemensam Välfärd Stockholm

[1] Detta är temat för Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv 1989. Polanyi fäster sig särskilt vid hur misären faktiskt ökar trots ökande inkomster, eftersom de ökande inkomsterna bara delvis kan kompensera för förlorade allmänningar.

[2] Jacques Godbout: The world of the gift, McGill-Queen’s University Press 1998.

[3] David Kotz & Fred Weir: Revolution from above – the demise of the Soviet system, Routledge 1997. Det mest extrema exempel de nämner var hur de tre ledande kommunistpamparna i staden Perm gjorde om hela stan till ett privat aktiebolag med sig själva som ägare.

[4] Sten O Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, Symposion 1993, har visat hur detta gick till i Sverige.

[5] Den som förhoppningsvis en gång för alla gjorde slut på talet om nya sociala rörelser var Craig Calhoun i artikeln ”New social movements” in the early nineteenth century, i tidskriften Social Science History 17, 1993.

[6] Eva Hemmungs Wirtén berättar i boken No trespassing, University of Toronto Press 2004, om hur Disneys advokater trakasserar folk som använder uttrycken Den lilla sjöjungfrun och Snövit och kräver dem på royalties.

[7] Olivier Roy: The failure of political Islam, Tauris 1994. Roy menar att islamisternas fokus på kultur har fått dem att fastna i en moralistisk diskurs där den tidigare omsorgen om rättvisan försvinner.

[8] Se t.ex. Marcos Ancelovici: Organizing against globalization, web.mit.edu/polisci/students/mancelovici/Ancelovici.pdf. Utan denna organisering skulle det ha varit omöjligt att besegra förslaget till EU-konstitution på en anti-nyliberal grundval.

[9] www.velferdsstaten.no. Det var trycket från denna fackliga kampanj som svängde Arbeiderpartiet 180 grader, och förmådde dem att vinna valet 2005 eftersom folk nu uppfattade dem som ett seriöst alternativ.

[10] Detta var exempelvis Marx’ skäl att lovorda kooperationen som i och för sig inte är en allmänning men väl en gemensam sfär där marknadsrelationerna mellan deltagarna är upphävda. Se t.ex. Inauguraladressen till Första Internationalen, http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/dokument/inaugural.html

[11] En huvudpoäng i Olivier de Marcellus artikel Allmänningar, gemenskaper och rörelser: innanför, utanför och mot kapitalet, http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/bakgrunder/marcellus.html. Artikeln refererar till Christophe Dejours: Souffrance en France: la banalisation de l'injustice sociale, Seuil 1998, som visar hur den ökande småsjukligheten i hela världen hänger samman med den nyliberala marknadiseringen av tillvaron.

Innehållsrik webbplats om folkrörelser

2005-11-06T19:25:00.000+01:00

Mycket nytt material har publicerats på hemsidan "Folkrörelser och Protester" som sedan 1998 drivs av Folkrörelsestudiegruppen.

Här har också Rörelsenätverket, som är ett fristående nätverk som består både av forskare och aktivister fått en första officiell webbplats http://www.folkrorelser.nu/rorelsenatverket. Där kommer framtida träffar att anslås liksom förhoppningsvis så småningom uppsatser om folkrörelser som diskuteras inom nätverket.

På Folkrörelsestudiegruppens hemsida hittar man också de första sex kapitlen av Tord Björks nordiska alternativrörelsehistoria, vilken täcker perioden fram till 1961. http://www.folkrorelser.nu/alternativnorden. Fler kapitel ur serien som också går som följetong i veckotidningen Miljömagasinet läggs in fortlöpande.

Under länken Definitioner, http://www.folkrorelser.nu/def/definitioner.html har en sammanfattning om internationell folkrörelseforskning lagts in.

Vi har också påbörjat det omöjliga projektet att ge en bild av folkrörelseläget i alla länder i världen. Det finns ett femtiotal beskrivningar sen gammalt, men under Frankrike, Norge och Bolivia finns också aktualiteter. Vi efterlyser tips från dig! http://www.folkrorelser.nu/land/landindex.html.

Under länken Folkrörelsetraditioner, http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/rorelser.html, har ett antal bakgrundsartiklar lagts in - en artikel av Olivier de Marcellus om hur gåvor och allmänningar kan utnyttjas av folkrörelser finns på Alternativrörelser, en av Beverly Silver om hur folkrörelsemobiliseringar, krig och global politik hänger samman finns på Arbetarrörelser resp Fredsrörelser, m.m.

Det finns också en speciell länk för texter på engelska http:// www.folkrorelser.nu/inenglish/index.html, där dels ett par uppsatser av Tord Björk om toppmötesprotester, dels en artikel av Jan Wiklund om den svenska miljörörelsehistorien m.m. har samlats.

Jan Wiklund

Innehållet hämtat ur nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen, (2005:2 text 9)

Världens största cykeldemonstration genomfördes i Budapest

2005-11-01T00:25:00.000+01:00

Uppemot 30000 cyklister har genomfört den största "Critical mass" demonstrationen någonsin.

Mellan 24000 och 30000 cykeldemonstranter dominerade Ungerns huvudstad Budapest den 22 september. Enligt den alternativa nyhetstjänsten Indymedia har det i Ungern under senare år uppkommit ett stigande intresse för de återkommande cykeldemonstrationer som genonmförs på många ställen i världen under begreppet Critical mass.

Notis ur Nyhetsbrevet Motkraft (http://www.motkraft.net/). Även publicerad i nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen, (2005:2 text 8), http://www.folkrorelser.nu För mer information se indymedia (engelska) på http://publish.indymedia.org/en/2005/09/825163.shtml

Gandhi på Göteborgs sociala forum

2005-10-31T22:42:00.000+01:00

Gandhi och Saltmarschen togs upp i en workshop på Göteborgs sociala forum som hölls 7-9 oktober. Kan Gandhis ickevåldsmetoder användas i kampen mot nyliberalismen? Kan de förenas med ett klasskampsperspektiv? var frågor som togs upp med norske fredsaktivisten Jörgen Johansen, som inledare. Arrangör var Ekosofgruppen MEIAS. Andra upplagan av Göteborgs Sociala Forum hölls på temat "Ett rättvist Göteborg i en rättvis värld". Ett femtiotal programpunkter samlade 1200 deltagare.

Denna notis är hämtad ur nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen, (2005:2 text 7), http://www.folkrorelser.nu

Skandal när svenska antikrigsaktivister dömdes för protest mot Irakkriget

2005-10-31T22:35:00.000+01:00

Antikrigsaktivister har dömts till böter för protest i Sveriges riksdag mot Irakkriget. De tre som demonstrerade, Agneta Norberg, Jonatan Ericsson-Sjöman och Göran Drougge vecklade upp en banderoll på riksdagens åhörarläktare med texten: "Inget svenskt stöd till USA: s krigspolitik" när utrikesminister Leila Freivalds svarade på en interpellation om Sveriges skyldighet att kritisera USA: s brott mot mänskliga rättigheter i Irak. För denna aktion har nu de tre antikrigsaktivisterna dömts till sammanlagt 90 dagsböter. Fredagen den 14 oktober kom domen för "störande av förrättning".

-Vi tycker detta är skandal! Den svenska regeringen har inte uttalat ett ord av kritik mot USA-alliansens ockupation av Irak. Sverige ökar vapenexporten till USA och Storbritannien samtidigt som ockupationen av Irak blir allt grymmare. De tre som protesterade mot detta i Sveriges riksdag döms nu av tingsrätten. Varför ska de som protesterar mot krig dömas och de som är ansvariga för krig och brott mot mänskliga rättigheter klappas på ryggen?, frågar Sköld Peter Matthis, ordförande i Nätverket mot krig.

-Tyvärr lägger sig den svenska regeringen platt för världens största och mest aggressiva stormakt. Tidigare vågade Sverige försvara folkrätt och slåss för mänskliga rättigheter. Nu håller den svenska regeringen skamligt tyst om de brott som USA begår i Irak. Nu måste antikrigsrörelsen bryta denna förödande medlöperiets tystnad, säger Sköld Peter Matthis.

Antikrigsrörelsen kommer solidariskt att stödja de tre som protesterade i riksdagen. Vi uppmanar alla att sätta in sitt bidrag på Nätverket mot krigs postgiro 39 50 32-6: Skriv bötesfonden på inbetalningskortet.

Detta är ett pressmeddelande från Nätverket mot krig. Texten har även publicerats i nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen, (2005:2 text 6), http://www.folkrorelser.nu

Kriget mot terrorn hotar demokratin

2005-10-31T00:00:00.000+01:00

Fat mod i en farlig tid: krigstilstanden truer demokratiet Af Patrick Mac Manus

Patrick Mac Manus er talsmand for Foreningen Oprør og holdt denne tale på Nej til krigs demonstration på Rådhuspladsen 24. september 2005

Den såkaldte 'krig mod terror' kan føjes ind i rækken af trusselsbilleder, der i sidste og indeværende århundrede har bidraget til at legitimere og stabilisere bestemte magtforhold. Antiterroristisk lovgivning og indenrigspolitisk kontrol på den ene side, international krigsførelse på den anden, en samlet 'præventiv' krigsførelse, som dæmoniserer både den indre og ydre fjende, er tilstanden i nutidens stormagt. Og i afledt form er dette også tilfældet i krigsførende samfund som det danske. Terrorlovgivningen og 'krigen mod terror' er den foreløbige slutsten i en proces, der har stået på i adskillige år. I stigende grad fortrænges den social-liberale stat af sikkerhedsstaten. Sociale og politiske løsningsmodeller bliver trængt i baggrunden af magtanvendelse, kriminalisering, øget strafudmåling, udvidede politimæssige beføjelser, og indskrænkninger i borgeres beskyttelse i forhold til den statslige myndigheds sikkerhedsmæssige interesser. Social-liberale kontrolformer viger for åbenlys tvang og magtanvendelse, og i sidste ende for militær magt, for krig og besættelse. I sidste ende er terrorlovgivning og den såkaldte 'krig mod terror' rettet mod den folkelige modstand mod en global økonomisk politik, der i så mange lande i verden betyder øget marginalisering, voksende uro og modstand. 'Krigen mod terror' er den disciplineringsform, som understøtter den tvungne markedsliberalisering, der i dag er stormagtens globale økonomiske dagsorden. Bevægelser fra besatte områder, fra forfulgte mindretal, fra samfund præget af afgrundsdyb ulighed og statslig vilkårlighed er blevet stemplet som terroristiske. En række stater har fået frie tøjler til at intensivere en intern undertrykkelse, der er blevet tilført ny international legitimitet. Der er behov for en helt anden linje for international konflikthåndtering end den internationale 'krig mod terror', som udstøder modstandsbevægelserne fra det internationale samfund. En sådan udstødning og marginalisering uddyber blot konflikterne, og afskærer modstandsbevægelserne fra den dialog, der kan fastholde og videreudvikle demokratiske normer, også i modstanden mod illegitim magt Ret til modstand

Foreningen Oprør forsvarer modstandsretten. Der er en international anerkendt ret til modstand mod illegitim magt, en ret til modstand mod fremmed besættelse. March fra Rådhuspladsen til Christianshavns Torv Foreningen Oprør har i sit opgør med de internationale terrorlister valgt at fokusere på organisationer, der kæmper for sekulære, demokratiske og humanistiske mål. Det er et valg, vi har truffet, og det står vi fast på. Men det er lige så oplagt at fremhæve, at også troende mennesker har ret til at yde modstand, har ret til at tolke deres kamp i de termer, de finder egnede. Men modstandsretten har sin egen etiske standard, der skal overholdes, også uanset besættelsesmagtens terror. Også uanset den forbitrelse, som enhver bogerkrig fører med sig. Enhver legitim modstand er besjælet af en kærlighed til det land og til den befolkning, der kæmpes for. Legitime mål er besættelsesstyrker, der holder et land besat, uanset nationalitet. Legitime mål er de institutioner, der medvirker til at opretholde en sådan besættelse. Foreningen Oprør afviser enhver sekterisk vold, afviser drab på bygningsarbejdere, der venter på at blive mønstret, drab på fattige fiskere og mennesker, der går til bøn. Terror er tilintetgørende, den er nihilistisk. Frihedskamp er i grunden skabende. Et krigsførende samfund I krigsførende samfund som det danske sniger krigen sig ind i hverdagen som en næsten umærkbar omstilling af mentalitet og vaner, hvor hidtidige normer nedbrydes. En folkeretstridig krig underminerer ikke blot den internationale retstilstand, men angriber også retstilstanden i de krigsførende samfund. Krigstilstanden har allerede mærkbart svækket retssikkerheden i det danske samfund. Til syvende og sidste korrumperer krigen alle demokratiske institutioner. Under krigstilstanden vil ingen i sidste ende kunne vide sig sikker. Krigen mod 'ydre fjender' munder altid ud i en udpegning af 'indre fjender'. Og det skal ikke undre os, at vi en dag vil blive kaldt for landsforæddere af dem, der netop forråder landet. Sigtelsen mod Foreningen Oprør for overtrædelse af 'terrorparagraffen' er et forsøg på at skræmme og straffe den begrundede tvivl og modstand, der må rette sig mod hele det koncept, der ligger til grund for 'terrorlovgivningen', 'terrorlisterne' og den såkaldte internationale krig mod terror. Foreningen Oprør vil forsvare ytringsfriheden, forsvare den rummelighed, der bør kendetegne et demokratisk samfund. Uden en sådan rummelighed, hvor der også er plads til modstand, politisk konflikt og civil ulydighed over for begrundet tvivlsom lovgivning, nedbrydes demokratiet. Også blandt dem, som ikke er enige i alle Foreningen Oprørs synspunkter, må modstanden mod den gradvise nedbrydning af retssikkerheden og ytringsfriheden nu også give sig til kende. Det er nødvendigt at flere og flere træder frem, at flere og flere fatter mod i en farlig tid. Der er allerede for mange, der dukker sig. Der er allerede for mange, der undergiver sig selvcensurens stille tvang.

------------------------------------

Denna text har återgivits ur nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen http://www.folkrorelser.nu. (2005:2 text 5.)

Rapport från Gandhis födelsedag i København

2005-10-30T23:57:00.000+01:00

Søndag den 2 oktober var det Gandhis fødselsdag, og i
dén anledning afholdt Den Indiske Ambassade i Danmark
en lille højtidelighed foran Gandhistatuen på Gandhis
Plæne i København Nordvest.

De danske medlemmer af Øresundskomiteen var (med ret
kort varsel) inviteret, og jeg deltog i
højtideligheden. Øresundskomiteen fik den ære at give
Gandhistatuen en guirlande på, og da jeg var den
eneste til stede fra komiteen blev det mig, der på
vegne af os allesammen gjorde det. Bagefter læste jeg
et enkelt af versene fra Erik Stinus´ flotte
saltmarchdigt op. Nogle piger fra Asian Musikforening
sang et par smukke sange og enkelte herboende indere
fortalte hvad Gandhis tanker betød for dem.

Solen skinnede og alt ånede idyl, selvom der i sandhed
blæser giftige vinde over Danmark for tiden. Vores ven
Patric Mac Manus står sigtet efter terrorlovgivningen,
Frank Grevil skal i fængsel og Greenpeace skal betale
et stort beløb for at have hængt et banner op. Vi må
stå sammen nu, for der er nok at kæmpe for.

Hvad ville Gandhi mon have sagt til os i dag? jeg
fornemmede han viskede "bliv ved!" til os.

Ruth Silleman
-------------------------

Detta är en text från nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen
http://www.folkrorelser.nu. (2005:2 text 4.)

Connexaffären: många protester mot avskedande av fackklubbsordförande

2005-10-30T19:07:00.000+01:00

Från hela världen kommer nu protester mot Connex avskedande av fackklubbsordföranden Per Johansson som företräder tunnelbaneförarna i SEKO klubb 119 i Stockholm. Företaget hävdar att Johansson varit illojal mot Connex, de som protesterar ser avskedandet som ett hot mot hela fackföreningsrörelsen, demokratin och säkerheten i tunnelbanan.

Avskedandet skedde 29/9 vilket omedelbart ledde till reaktioner från fackklubben. Tillsammans med pendlare gick fackklubben in och protesterade på Connex huvudkontor. Förseningar orsakades i trafiken av sjukskrivningar. Samtidigt har SEKO på riksplanet slutit upp bakom sin klubb tillsammans med Internationella Transportfederationen ITF. Stöd har också kommit från tunnelbaneförare i Brasilien, Anti Privatization Alliance och många fackföreningar och kvinnoorganisationer i Pakistan, fackföreningar i Grekland och Norge och på många andra håll. I Sverige ansluter också miljörörelsen och det nystartade Nätverket för Gemensam Välfärd i Stockholm.

PRIVATISERINGENS WATERLOO?

Mycket talar för att Connex har tänkt sätta åt facket radikalt och betala vad det kostar i pengar och PR att kasta ut Per Johansson. Det kan de göra lätt även om de får en dom i arbetsdomstolen mot sig genom att betala under förutsättning att det inte blir mycket bråk bland många tunnebaneförare och på annat håll. Fackklubben på bageriet Ceralia har i ett uttalande visat på de problem som kommer att uppstå under den fortsatta kampen.

Samtidigt finns en stark motsättning för Connex och de politiker som drivit på privatiseringen i Sverige. Att avskeda en fackklubbsordförande är inte något som normalt sett är accepterat i den svenska politiska kulturen. Denna politiska kultur bygger på samverkan mellan LO och socialdemokratin. Jämförbart med många andra länder har Sverige med socialdemokratisk regering drivit privatiseringen och nyliberalismen mycket långt. Det gäller särskilt tåg och annan spårbunden trafik. Connex har genom dumpat bud lyckats ta över bl.a. Norrlandstrafiken vilket lett till kraftiga försämringar. För att betala det dumpade priset behöver man pressa tunnelbaneförarna i Stockholm och säkerheten där extra mycket vilket leder till konflikter. Problem med säkeheten är känd från andra håll där privatiseringen drivits långt som i Storbritannien.

Men priset för privatiseringen är något som de ansvariga socialdemokratiska politikerna vill undvika att belysa. Socialdemokratiska landstingspolitiker i Storstockholms lokaltrafiks styrelse stöder Connexs agerade. Det innebär fullt krig mellan facket lokalt, i Sverige och internationellt med socialdemokratisk politiker och kan innebära ett problem för kittet i den svenska politiska kulturen.

Dessutom är Connex verksamt i ett 20-tal länder och ägs av Veolia Environmennt vars påstådda huvudsyfte är hållbar utveckling. På vilket sätt är Connex och Veolia beredda att satsa sitt goda rykte på att för allt pris avskeda en person som påvisbart har stått upp för säkerhetskrav i kollektivtrafiken? Inte bara facket har intresse av att anställda försvarar miljö- och säkerhetsintressen utan också en bredare allmänhet. Frågan är om facket, miljörörelsen och globala rättviserörelsen kan förena sig i en kampanj som kan påverka Connex och Veolias allmänna rykte så att det kan bidra till stärka dtn lokala facket i Stockholm. Avgörandet står som klubben på Ceralia påpekat i sammanhållning bland de anställda. Men kanske har storföretagens privatisering provocerat så många nu att Connexaffären kan växa och bli den symbol för hotet mot demokratin och tryggheten som den i prkaitken också är. Framtiden får utvisa vad som kan ske.

Länder där Connex är verksamt: Australien, Belgien, Colombia, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Irland, Israel, Jersey, Kanada, Nederländerna, Norge, Nya Kaledoninen, Nya Zeeland, Polen, Schweiz, Slovenien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och USA.

Stöduttalanden och mer information hittar man på fackklubbens hemsida: http://www.klubb119.org/

Tord Björk

---------------------------

Alla till demonstrationen på torsdag! Kallelse till SEKO:s demonstration på torsdag 20/10 17:00 på Sergels Torg.

Vi, Nätverket för Gemensam Välfärd - Stockholm, uppmanar alla fackföreningar/klubbar, politiska orgnisationer, sociala rörelser och enskilda medborgare att sluta upp på SEKO:s viktiga demonstration på torsdag, till försvar för yttrandefrihet och fackliga rättigheten att organisera sig, för säkerhet för arbetare och resenärer i tunnelbanan!

Det är privatiseringarna och avregleringarna i den gemensamma sektorn, som genomdrivits av politikerna ilandstinget genom åren, som öppnat upp för Connex maktmissbruk, den allvarliga säkerhetssituationen och den fackliga konflikten i tunnelbanan.

Vi stöder ovillkorligt alla fackets krav och alla åtgärder som vidtas av tunnelbaneförarna.

/Nätverket för Gemensam Välfärd - Stockholm

------------------------

SEKO:s förbundsordförande: "Connex avsked en attack mot hela fackföreningsrörelsen" 2005-10-03 Förra veckan beslutade Connex att varsla om avsked för ordföranden i klubb 119 i Stockholms tunnelbana. SEKO:s förbundsordförande, Janne Rudén säger att Connex argument inte håller och att beslutet är en attack mot hela fackföreningsrörelsen. - Connex hittills presenterade argument för att avskeda klubbordföranden håller inte enligt vår uppfattning. Risken är uppenbar att företaget driver en process i botten med följd att de på mer eller mindre legala grunder kan köpa ut en fackligt förtroendevald. Man kan i så fall ställa sig frågan vad LAS har för funktion, säger Janne Rudén.

- Jag tolkar Connex beslut som om att de vill ha tyst på fackliga röster som är kritiska mot företagets agerande i ett antal frågor, i detta fall allvarliga arbetsmiljö- och säkerhetsbrister. Istället för att med kraft åtgärda bristerna vill man uppenbarligen tysta kritiken. Detta är djupt allvarligt och jag ser det som en attack mot hela fackföreningsrörelsen, säger SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén.

SEKO kommer att träffa Connex på torsdag för en första överläggning. Förbundets avtalssekreterare, Sven-Olof Hellman är tydlig med SEKO:s utgångspunkt på överläggningen.

- Utgångspunkten är att klubbordföranden ska ha tillbaka sitt jobb. Vi kommer att bestrida avskedet. Av det vi vet nu är detta en strid som vi kommer att göra allt för att vinna. Vinner vi inte skickas en signal till alla fackligt aktiva att det är tryggast att blunda för brister i arbetsförhållandena och hålla tyst i media, vilket skulle få allvarliga konsekvenser, säger Sven-Olof Hellman.

SEKO Stockholm: "Connex avsked av SEKO:s klubbordförande förankrat hos SL" 2005-10-12 SEKO Stockholm har skickat ett öppet brev till AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) och SL:s styrelse. I brevet återupprepar SEKO Stockholm sina ståndpunkter som man framförde i förhandlingen med SL:s underentreprenör Connex gällande avskedet av fackordföranden på Connex, Per Johansson. De skäl som presenterats inte är saklig grund för vare sig avsked eller uppsägning. SEKO Stockholm menar också att Connex avsked av Johansson är väl förankrat hos SL, eftersom varslet föregicks av ett antal utspel från SL:s VD Lennart Jangälv. Jangälv har bland annat sagt att Johansson "ägnat sig åt upprepade, osakliga utspel i en kampanj, tydligen med syfte att misskreditera SL och Connex".

- Vi hävdar att Connex, med Jangälvs uttalande i ryggen, valde att ange illojalitet som främsta grund för avskedet. Vi hävdar också de "osakliga utspel" som Johansson anklagas för inte handlar om något annat än skarpt utformad kritik av upplevda brister i Connex hantering av säkerhet och arbetsmiljö. Det finns inget stöd för Jangälvs anklagelser i det som Connex presenterat, säger SEKO Stockholms avdelningsordförande Bjarne Isacson.

SEKO Stockholm kräver i sitt öppna brev att Connex tar tillbaka avskedet av SEKOs klubbordförande och att Jangälv ber de förtroendevalda inom SL-området om ursäkt för sitt påhopp. Vidare kräver avdelningen att SL verkar för att synpunkter rörande brister i underhåll, säkerhet och arbetsmiljö kan framföras fritt inom SL-området och att SL hindrar ytterligare uppdelning av verksamheten, vilket skulle försvåra arbetsmiljöarbetet ännu mer.

----------------------------

Privatisering hotar demokratin och trafikanternas säkerhet

protestera mot Connex!

Miljöförbundet Jordens Vänner uppmanar till protester mot Connex avskedande av Per Johansson, fackordföranden för tunnelbaneförarna i Stockholm. Avskedandet är ett hot mot trafikanternas säkerhet menar Göran Folin, ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner.

Per Johansson är ordförande för 700 förare och konduktörer i SEKO klubb 119. Det är en klubb som har profilerat sig i frågor om säkerhet och varnat för risker för trafikanter vid brand och andra olyckor. Att fackklubbens ordförande gått ut med informationen offentligt efter att företaget inte lyssnat på kritik är lojalt mot allmänheten och något vi förväntar oss i en demokrati säger Göran Folin. Connex påstående om att Per Johansson är illojal mot företaget är därför ett hån mot demokratin. Miljörörelsens erfarenhet är att yttrandefriheten och facklig organisering är avgörande för att sanningen ska komma fram så att säkerheten och miljökrav kan tryggas. Privata företag som söker sätta munkavle och än värre avskeda de som gör sin plikt och informerar om missförhållanden är ett hot mot vår trygghet.

Miljöförbundet Jordens Vänner har granskat de problem som uppstått genom avregleringen av kollektivtrafiken. En slutsats är att just Connex haft en negativ inverkan på Norrlandstrafiken efter ett dumpat bud. Ett av tre nattåg har dragits in, biljetter säljs inte längre på stationerna och servicen på tågen försämras. Genom sina dumpade bud tränger Connex ut seriösare ägare av kolletivtrafiken.

Miljöförbundet Jordens Vänner är djupt oroade för de försämringar som privatiseringen av kollektivtrafiken inneburit för service, säkerheten och miljön. När nu Connex agerar mot den fackliga organiseringen innebär det ett hot vidare än så. Om ett transnationellt företag som Connex kan fritt avskeda en klubbordförande i Sverige med hög andel fackligt anslutna innebär det också ett hot i andra länder mot de krafter som vill värna om fackliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati.

Lördagen 22 oktober ordnar Miljöförbundet Jordens Vänner tillsammans med SEKO och andra organisationer konferenser om privatiseringen av kollektivtrafiken och naturresurser på ABF-huset i Stockholm. Här kommer konsekvenserna av Connex och andra företags privatisering av kollektivtrafiken att granskas. Vi kommer också att ha som gäst ordförande för Internationella Jordens Vänner, Meena Raman och med henne ta upp frågan om vikten av att stävja det hot mot demokratin som det transnationella företaget Connex och privatisering innebär. Vi uppmanar alla folkrörelser att sluta upp i protester och stödja den fackliga kampen för att värna om demokratin och allas vår trygghet. Skriv till Connex, skicka stöduttalanden till facket, skriv insändare och sprid den protestaffisch som Miljöförbundet Jordens Vänner har tagit fram.

Skícka era protester till Connex, Box 1820, 171 24 Solna, info@connex.se

Skicka era stöduttalanden till Seko Klubb 119, c/o Connex Center, Gullmarsplan, 121 40 Johanneshov, 08-686 41 63 / 64, info@klubb119.org

Miljöförbundet Jordens Vänner

-----------------------

Hej alla tunneltågförare!

Vi har hört om uppsägningen av Per Johansson. Det har hänt förr att fackliga företrädare har sparkats på olika arbetsplatser. Det finns också exempel på att arbetskamraterna har tvingat arbetsgivarna att ta tillbaka uppsägningarna.

Ett exempel är Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på Stockholmsbagarn som företaget ville sparka på grund av "obstruktion". Arbetskamraterna varslade om olovlig strejk. Företaget fick 4 dagar på sig att ta tillbaka uppsägningen. Under de fyra dagarna försökte de få arbetarna att ändra sig, men det gjorde de inte. På den fjärde dagen backade företaget och tog tillbaka uppsägningen., några timmar innan strejken skulle börjat.

Ett annat exempel är Karl-Erik Karlsson, pappersarbetare på Värö Bruk som blev uppsagd för att ha "handlat illojalt" genom att offentligt kritisera arbetsgivaren i miljö- och säkerhetsfrågor. Arbetskamraterna gick ut i olovlig strejk och på andra pappersfabriker förbereddes sympatistrejker. Företaget tog tillbaka uppsägningen. På senare år har man ofta försökt rädda uppsagda fackliga företrädare utan att ta till strejkvapnet. Det har tyvärr inte gått lika bra.

Även om facket går till AD och får rätt i att uppsägningen var olaglig, så kan arbetsgivaren vägra att följa ADs dom. Det finns ett kryphål i lagen som ger dem den rätten, mot att de betalar skadestånd till den som sparkats. (§39 i LAS). Eftersom facket vet att den som sparkats blir av med jobbet även om de vinner i AD, så blir det oftast förlikning. Dvs man går inte till AD utan gör upp i godo med arbetsgivaren. Den som har blivit sparkad får pengar men inte jobbet tillbaka.

Några exempel: DN-EX sparkade den fackligt aktive grafikern Eddie Morén. Grafikerna protesterade och demonstrerade och fick stöd från andra, men de gick inte ut i strejk. Eddie blev utköpt genom en förlikning.

Stockholms stad sparkade Kommunals klubbordförande för brandmännen Owe Fröjd. Många protesterade men arbetskamraterna gick inte ut i strejk. Owe blev utköpt genom en förlikning.

XPonCard sparkade den fackligt aktive SAC-aren Anders Nilsson. Det blev mycket protester och stödaktioner men arbetskamraterna gick inte ut i strejk. Anders blev utköpt genom en förlikning.

Det som kan tvinga arbetsgivaren att ta tillbaka en sparkad facklig företrädare är alltså tyvärr inte förhandlingar och protestuttalanden.

Det är bara arbetskamraterna. Så stå på er tunnelgubbar o -gummor! Vi håller på er! Ta inte skit!

/Livsklubben på Cerealia Bread i Hägersten

-------------------------------

Mr.Pelle svensson Connex

We demand immediate withdrawal of Per Johansson,s sacking. He has every right to raise his voice and concerns about the safety of passengers and his fellow collegues. We condemn this sacking in strongest terms. We demand to stop the privatisation of trains. Hope to get a positive response from your company.

Anti privatisation Alliance Lahore (This alliance has 39 affiliates mainly trade unions and Left parties)

----------------------

Avskjeden av lederen av T-banepersonalets fagforening - et angrep på fagbevegelsen. Det multinasjonale selskapet Connex, som står for driften av T-banen i Stockholm har avskjediget fagforeningens leder. Dette er et angrep mot faglige rettigheter og et forsøk på å tvinge en krisitsk tillitsvalgt til taushet om alvorlige sikkerhetsmangler. Lederen for fagforeningen til togførerne og konduktørene ved Stockholms tunnelbane har kritisert ledelsen i Connex for mangler ved sikkerheten på T-banen. I august politianmeldte han og fagforeningen selskapet for brudd på sikkerhetsbestemmelsene. Det er vanskelig å se at avskjeden ikke har sammenheng med kritikken og anmeldelsen. Fagforbundet i Norge organiserer de ansatte ved T-banene her i landet og vil gi vår støtte til kampen for passasjerenes og de ansattes sikkerhet. Connex bør lytte til kritikken og fokusere på å bedre sikkerheten framfor å forfølge og avskjedige faglige tillitsvalgte. Derfor støtter vi SEKO og den oppsagte fagforeningslederen i deres kamp for sikkerhet, arbeidsmiljø og faglige tillitsvalgtes rettigheter.

Jan Helge Gulbrandsen Fagforbundets Arbeidsutvalg Norge

-----------

Hei Sammenslutningen av fagorganiserte Energiarbeidere, SAFE som omfatter 5500 medlemmer i Norge ,gir sin fulle støtte til den oppsagte klubblederen. SAFE understreker viktigheten av tillitsvalgte som tar sin oppgave alvorlig med å være en talsmann for sine medlemmer og har dermed plikt og rett til å tolke og utrykke hvordan ansatte opplever sin arbeidsdag. Et angrep på tillitsvalgte er et angrep på fagbevegelsen. STÅ PÅ DERE HAR VÅR FULLE STØTTE.

Hilsen Kari Bukve Organisasjonsekretær i SAFE Norge

-------------------

Gruv och Metallavdelningar i Malmfälten vill uttrycka våran solidaritet till Klubb 119 SEKO i deras kamp för Klubb Ordförande Per Johansson. Vi stödjer deras kamp mot ett fackföreningsfientligt Connex. Vi får aldrig under några omständigheter acceptera Connex påhopp mot fackföreningsrörelsen och arbetet för att åstadkomma trygga och säkra arbetsplatser för anställda och allmänhet. Vi får heller aldrig någonsin acceptera att oseriösa arbetsgivare försöker skrämma arbetarrörelsen till tystnad bara för att man har en obekväm åsikt och för medlemmarnas talan. Connex agerande är ett hot mot föreningsrätten och yttrandefriheten Vi stödjer er och uppmanar alla medlemmar, avdelningar och fackförbund att göra det samma. Stå på er! Enade vi stå söndrade vi falla.

Avdelningar: AVD 604 AVD 612 AVD 635 AVD 636 AVD 105

---------------------

International Transport Workers' Federation - ITF ITF: reinstate sacked worker now 5 October 2005 The ITF is demanding that transport multinational Connex immediately reinstate a trade unionist sacked on 30 September by its Swedish subsidiary, Connex Sweden, which runs the Stockholm metro. The ITF's Inland Transport Section Secretary, Mac Urata, has sent a message to the company ahead of talks between them and the dismissed worker's union, SEKO. In it he says: "The ITF has learned that Per Johansson, the local trade union representative of the SEKO members employed by Connex Sweden, was dismissed by the company. The statement that the ITF received makes it clear that the reasons for his dismissal are not based on any substantial grounds, but reflect a determination to get rid of a trade union representative who is acting within the context of his duties and prerogatives and for the benefit of the SEKO members of Connex. "The ITF is gravely concerned regarding the behaviour of a worldwide company such as Connex, especially in Sweden, a country with a well developed trade union movement and a long tradition of political trade union rights. "The ITF fully supports SEKO's position on this case, and demands that Connex immediately withdraw the dismissal and that Per Johansson be reinstated."

-------------------------

Detta är en text från nyhetsbrevet Folk i rörelse som utges av Fokrörelsestudiegruppen http://www.folkrorelser.nu. (2005:2 text 3.)

FN:s millenniemål skapar inte global rättvisa.

2005-10-25T22:11:00.000+02:00

FN:s milleniemål för att utrota fattigdomen har fått allmän uppbackning från nästan alla regeringar år 2000 men också från företag, folkrörelser och frivilligorganisationer. USA:s president Bush knorrar en del över konkreta mål för att minska svälten nu när det är dags att granska hur långt man kommit på fem år. I övrigt tycks alla sluta upp.

Men det finns anledning att ifrågasätta målen i FN:s millenniedeklaration. Drastiskt kan man säga att den innehåller ett mål som fördärvar världen och sju mål som därför inte kommer att uppnås.

Det hoppfulla i världen idag är att vi kan göra den bättre för alla. Det kan finnas ekologiska begränsningar som inte fullt ut kan överblickas. Men även om vi minskade mänsklighetens totala förbrukning av råvaror och belastning på ekosystemen är det möjligt att omedelbart avskaffa svält och ge alla ett drägligt liv.

Men vilken väg ska vi gå för att uppnå en sådan värld där alla kan leva bra? Millenniedeklarationen har det klart för sig. Den överordnade politiska lösningen formuleras under punkten om "Globalt partnerskap för utveckling". Den mest omfattande lösningen under denna punkt att "utveckla ett öppet, regelbaserat, förutsägbart, icke-diskriminerande handels- och finansieringssystem". Denna övergripande strategi beskrivs kortfattat på olika sätt. Finska utrikesministeriet talar om rejäl handel, svenska folkrörelser om rättvis handel.

Det är att grovt förvanska innehållet i detta millenniemål som har en mycket precis betydelse i internationella förhandlingsspråket, rakt motsatta den som brukar ligga i begreppet rättvis handel. Denna reella betydelse i politiken skiljer sig från hur vi vanligtvis uppfattar så positivt värdeladdade ord som öppet och icke-diskriminerande. Ett globalt partnerskap för utveckling som verkar för ett öppet system låter som enbart gott eller i alla fall demokratiskt. När man hör ordet icke-diskriminerande kan man tro att det är ett tal av Martin Luther King det handlar om i kampen för befrielse av förtryckta grupper i samhället och världen.

Men så är det inte. Helene Bank, tidigare vice ordförande för Norges Naturvernforbund och nu verksam i den kristna solidaritetsorganisationen Norignis har visat vad begreppen egentligen betyder i internationella förhandlingar. Öppet system står för att det är öppet för rika aktörer och stängt för fattiga människor. Det är de rika företagen som ska kunna röra sig fritt över gränserna utan att hindras av tullar eller politiska gränser medan människorna stängs inne.

Regelbaserat betyder i detta sammanhang att reglerna bestäms i internationella institutioner där minoriteten av rika människor i världen har fler röster än världens majoritet. Samma lagar fastställda på de rika ländernas villkor eftersträvas i alla länder oavsett utvecklingsnivå, naturförhållanden, storlek och kultur. Vad det konkret innebär är att fattiga länder ska förbjudas göra det som en gång alla industrialiserade länder gjorde när de blev rika, att skydda sina inhemska företag under den viktiga övergången från marginaliserad till privilegierad i världsekonomin.

Förutsägbart betyder att handelsregler som man tidigare förpliktat sig till ska gälla oavsett vilka nya regeringar som väljs eller vilka nya erfarenheter som görs. Det globala handels- och finansieringssystemet ska vara förutsägbart för starka ekonomiska aktörer oavsett konsekvenserna för samhället, svaga aktörer och naturen.

Icke-diskriminerande handels- och finansieringssystem betyder inte att alla ska få rätt till t.ex. mat, utbildning och hälsovård. Det betyder istället att alla ekonomiska aktörer ska behandlas lika, oavsett var de kommer ifrån i världen. Ett utländskt storföretag med kanske lika stora resurser som ett helt land ska kunna använda denna makt för att slå ut alla inhemska små konkurrenter på allt fler områden. Helst ska inte bara industrivaror och råvaror vara helt utsatta för transnationella storföretags konkurrens utan också försörjningen av basbehov som utbildning, hälsovård och vatten.

Många av de andra målen är förstås vällovliga som halvering av fattigdom och svält till år 2015, att alla barn får gå i grundskola, eliminera ojämlikhet mellan pojkar och flickor i utbildningen, minska barnadödligheten med 2/3 och mödradödligheten med 3/4 till år 2015 och stoppa spridningen av AIDS och Malaria samt bromsa upp miljöförstöringen genom att införliva hållbar utveckling med utvecklingspolitiken. Dessutom skapa drägligare liv i slummen, arbete åt unga och ta hänsyn till specialbehoven för små östater och stater utan kust.

Milleniemålet om globalt partnerskap tar också upp skuldkrisen. Det görs så att det främjar fortsatt finansiering av de rika ländernas ekonomi från de fattiga länderna. Millenniemålen talar om en skuldbörda som är hållbar. Det innebär en nivå på skuldåterbetalningen som rika länder anser att fattiga ska betala eftersom det visat sig att flera fattiga länder lyckas med det hittills. Det program för skuldlättnad för särskilt fattiga länder som milleniemålet hänvisar till innebär att utsugningen av fattiga länder kan fortsätta. Etiopien är ett av länderna som är med i detta program för skuldlättnader. 2002 betalade det svältdrabbade landet 73 miljoner US dollar på sin utlandsskuld samtidigt som de mottog 43 miljoner US dollar i bistånd. Milleniemålens lösning på skuldproblemet permanentar en ordning där fattiga länder fortsätter att ge en större finansiell hjälp till rika länder än industriländer ger u-hjälp till fattiga länder.

Men ingen tycks tro att varken millenniemålet om halvering av fattigdom eller flera av de andra kommer att kunna uppnås i Afrika söder om Sahara. Även på många andra håll är takten mycket låg och ibland går den i negativ riktning med några viktiga undantag som stora länder i Asien. Tar man bort endast ett land från statistiken, nämligen Kina, så ökar svälten i världen.

Om milleniemålen är så dåliga, varför har då alla länder skrivit under på dem och varför stödjer så många dem? Det finns en del enkla anledningar till detta. Den ena är att en del av målen är angelägna och kan användas mot andra av målen i millenniedeklarationen. En annan anledning är att man kan hoppas på att ändra på betydelsen av orden så att de blir mer rättvisa.

Men för att en sådan strategi ska lyckas krävs medvetenhet om att den nuvarande betydelsen av orden i internationella förhandlingar är mycket negativ för fattiga länder då den förordar en lösning som permanentar deras underordnade ställning. Hittills har millenniemålen omgivits av alltför okritiska kommentarer som inte kommer att hjälpa fram bra lösningar. Det finns alternativa sätt att lösa världsproblemen som förordas av många folkrörelser. Det är viktigare att lyfta fram dessa krav på rättvis handel och hållbart samhälle och visa på milleniedeklarationens brister.

Tord Björk

Denna text förutom stycket om skuldkrisen har sänts i OBS kulturkvarten i september i Sveriges Radio. En längre version av denna text har publicerats i folkrörelsestudiegruppens nyhetsbrev nr 2 2005 och i Miljömagasinet

FN och milleniemålen

2005-09-24T22:06:00.000+02:00

Över hela världen firades 10 september som en dag i kampen mot fattigdomen och för att uppmärksamma milleniemålen antagna av FN. Den globala kampanjen "Utrota fattigdomen nu" har lanserat vita band med sitt budskap som spritts i hela världen. Folkrörelserna i Norden har reagerat mycket inför FN toppmötet om reform av världsorganisantionen och uppföljningen av de s.k. milleniemålen antagna av 188 statsledare 1999. Här följer en genomgång av folkrörelsernas arbete med milleniemålen i Norden.

Folkrörelsernas syn på milleniemålen är att det är positivt att de sju första målen har konkreta mål och år när de ska vara uppfyllda. Den kritik som finns riktar in sig på att målen är otillräckliga. Kring det övergripande 8:e målet om samarbete för att uppnå målen råder delade meningar. Särskilt i Norge riktas kritik mot att målet om ett öppet, regelbaserat,
förutsägbart och icke-diskriminerande handels- och finansieringssystem
samt om att skuldåterbetalningarna ska fortsätta på en hållbar nivå innebär att den orättvisa världsordningen permanentas. Alla de ord som används om dessa milleniemål är redan etablerade i internationella förhandlingar och betyder att rika länders storföretag ska kunna
konkurrera ut inhemska företag i fattiga länder som ställs utan skydd
och "i-hjälpen" från Syd till Nord kan fortsätta.

I övriga länder har man valt att undvika en närmare granskning av detta milleniemål och väljer hellre att döpa om innehållet till något annat som rättvist eller rejält
handelssystem och låtsas som ingen ska märka den radikala omtolkningen.

Danmark
I Danmark finns två kampanjer på gång, bägge stylade och svåra att förstå vad de går ut på politiskt.

Den ena kampanjen har med sig alla organisationer efter svenskt mönster med myndigheter, företag och frivilligorganisationer blandat om vartannat för att föra ut information om milleniemålen. Den andra efter brittisk mönster kallas "Utryd fattigdom nu" och har en mycket professionell hemsida med gråtande barn och rörliga texter. Det politiska innehållet är dock minimalt. I kommentaren till milleniemål 8 hävdas korrekt att "Alle verdens lande
betaler 323 miljarder i gældsavdrag om året. Det er syv ganger mer en de modtager i humanitær bistand." men så fortsätter texten: "de store gældsavdrag efterlader næsten ingen penge tyil skoler, sundhetsvæsen eller rent drikkevand. Sigtet i mål kan derfor ses som grundlaget for overhodet att kunne opnå mål 1-7."

Men målet för skuldåterbetalning i milleniemålen är att skulden ska vara "hållbar" vilket i internationellt förhandlingssspråk innebär att man ska fortsätta driva in lika mycket i
skuldåterbetalningar som ett land sedan tidigare mäktat med. Det innebär att ett fattigt land kan fortsätta betala mer finansiell hjälp i form av skuldåterbetalning än det får i bistånd så att
den orättvisa pengaöverföringen från Syd till Nord fortsätter. Danska kampanjen ger därför en felaktig bild av innehållet i mål 8. Bakom intiativet står en lång rad solidaritetsorganisationer och mycket få andra organisationer.

10 september hölls olika fester mot fattigdomen i Köpenhamn. Inför 10 september och FN konferensen gick biståndministern ut 1 september med nyheten att hon tänker ta bort alla statliga medel till frivilligorganisatoner för information om tredje världen, sammanlagt 32
miljoner danska kronor. För biståndsorganisationerna har nyheten slagit ner som en bomb. Mellemfolkeligt samvirke talade om att "göra Danmark dummare". En vecka senare kom nästa dystra nyhet. En person verksam hos Mellemfolkeligt samvirke misstänks för att ha försnillat 940 000 danska kronor av medel som skulle ha gått till information på portalen
www.global.dk.

Den mycket välfinansierade danska solidaritetsrörelsen som numera ser sig mest som biståndsorganisationer kan få lika stora problem som den danska miljörörelsen. För några år sedan strök högerregeringen medel för många miljoner till hundra miljöorganisationer i landet.

Finland
I Finland är tyngdpunkten lagd på demokratisering av globaliseringen. Den finska staten har organiserat ett initiativ för en ny Syd-Norddialog. Arbetet påbörjades 2002 och följdes nu upp av en större konferens med deltagare från regeringar. parlamentariker, folkrörelser och enstaka företag. Tanken var att fortsätta Finlands insatser för att överbrygga klyftor i världen som 1975 ledde fram till det lyckade Helsingforsavtalet. Då slöts äntligen fred efter andra världskriget och mänskliga rättigheter i hela Europa gjordes till en internationell
angelägenhet. Det blev en politisk hävstång för dissidentrörelserna iösteuropa och för avspänning mellan öst och väst. Nu ville finska staten fortsätta arbetet genom att föra samman syd och nord.

Tillsammans med Tanzania och en del andra länder söker man nu stärka småstaters inflytande i världspolitiken och verka för ett mer jämbördigt samarbete mellan Syd och Nord. Till dialogen mellan regeringar har knutits en omfattande satsning på deltagande från folkrörelser knutits.

I Helsingfors samlades därför företrädare för urbefolkningar med generalsekreteraren för La Via Campesina, världens största folkrörelse under ledning från tredje världen med bönder från hela världen, demokratiaktivister från Nepal, Attac och LO från Brasilien och många andra.

I en tipi nära järnvägsstationen på den nedlagda godsbangården möttes de grupper som är centrala grupperna i processen om demokratisering ska tas på allvar. Här sjöng adivasis från södra Indien sina kampsånger och berättade om ett gott liv innan miljövården kastade
ut dem från de skogar de vårdat i tusentals år och ersatte dem med professionell adminstration av naturresurser, ofta kombinerad med exploatering av samma naturresurser när man väl blivit av med adivasis.

Här talade Indiens framstående tänkare om Gandhis förening av det individuella och det kollektiva och mexikanmska aktivister om kulturens motståndskraft bland indianerna. Här diskuterades också hur samarbete mellan folkrörelser globalt kunde fortsätta för demokratisering.

Det märkliga var att mycket av denna diskussion kunde höras också i den officella processen. Visserligen kan det synas marginellt men ändå fanns dessa röster närvarande. Som talare också på det officiella mötet, i snygga häften där rösterna helt fick komma till sin rätt och i
formuleringen av ett gemensamt uttalande till Helsingforsmötet som i hög grad påverkades av mötena i tipin men som också skrevs med tanke på undertecknare från något mindre radikala organisationer som Finlands Naturskyddsförbund.
Läs brevet på http://www.demokratiafoorumi.fi

Även uppmärksammandet av milleniemålen har haft en folklig karaktär i Finland. Operation Dagsverke ordnade stor konsert och tog upp sin kampanj för att samla in pengar till kampen mot AIDS och HIV i tredje världen. Även Helsingforskonferensen avslutades med ett Global Youth Party där det vita bandet har en nyckelroll.

Norge
Informationen om milleniemålen är mycket omfattande och kritisk i Norge.
Det är svårt att hitta någon motsvarighet i Norden eller någon annanstans. Solidaritetsorganisationernas samarbete RORG har på si hemsida en innehållsrik dokumentation av debatten om milleniemålen och FN:s reformer. Någon kampanj annat än omfattande information på olika hemsidor är det dock svårt att hitta, inte ens hos FN-sambandet.

Folkrörelserna i Norge har i stället gått ut i massmanifestation på gatorna både för global rättvisa och privatisering i Norge den 3 september och på så sätt knutit samman kampen globalt med kampen i Norge. Situationen i Norge påverkades också av att det hölls val 12 september.

Sverige
Den svenska statens initiativ den svenska milleniekampanjen har gjort Sverige till en föregångare när det gäller organisering av kampanjer för milleniemålen. Redan 2002 startade arbetet som myunnade ut i att "82 organisationer, institut, myndigheter och företag har kopplat sina verksamheter till
millenniemålen via gemensamma annonser, seminarier." Bland deltagande
organisationer finns en påtaglig blandning:
Afrikagrupperna, Hennes & Mauritz AB, Hoppets Stjärna, Hungerprojektet, ICA, IOGT-NTO, Karolinska Institutet, KFUK-KFUMs Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Löfbergs
Lila AB, Myndigheten för skolutveckling, Näringslivets Internationella Råd, Olof Palmes Internationella Centrum, RFSU Riksförbundet för sexuell upplysning, Sida, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenskt Näringsliv, Sveriges Kristna Råd, och Världsnaturfonden.

Folkrörelserna har också samlats kring Utrota fattigdomen nu. Här är uppslutningen mycket bred, från LO till Svenska kyrkan samt små och stora solidaritets- och miljöorganisationer. Här finns inga företag med men en annan organisation framstår som mycket märklig, det statliga Zenit som drivs av SIDA. Den rollupplösning mellan stat näringsliv och folkrörelser som fick sitt genomslag med Riokonferensen 1992 tycks fortsätta verka så att myndigheter inte längre behöver stå för en samlad statlig politik utan kan verka som kampanjrörelser i
konkurrens med folkrörelser.

Politiskt är de svenska rörelserna betydligt mindre kritiska än den norska och mindre involverade i syd- nord dialog än den finska. Men en del kritik, dock tyvärr inte den nordiska kan hittas på hemsidan för Utrota fattigdomen nu.

Detta breda samarbete har resulterat i att tidigare ståndpunkter om WTO har övergivits. Inför
WTO-mötet i Seattle förenades 1 800 folkrörelser i hela världen oavsett om de var motståndare till WTO eller bara var kritiska på enstaka punkter. Resultatet blev ett gemensamt manifest där krav ställdes mot att WTO inordnade flera frågor och på att WTO:s politik skulle granskas. För att undvika splittring särskilt med de många folkrörelser i Syd som kräver att WTO avskaffas så togs inga krav om reformering av WTO med.

I den svenska plattformen nu finns kravet om reformering av WTO med, dessutom med en mycket urvattnad formulering som permanentar en orättvis världsordning - "Sverige bör verka för reformer inom EU och Världshandelsorganisationen WTO för att öka möjligheterna för fattiga länder att påverka handelsavtalen."

De svenska folkrörelserna har också valt att döpa om milleniemålets precisa formuleringar om ett framtida handels- och finansieringssystem till något annat som inte står där.
De hävdar att målet är ett rättvist handelssystem men något sådant finns inte med i milleniedeklarationen.

De svenska folkrörelserna går en svår balansgång. De ställer ytterligare krav som kan ses som omöjliga att genomföra om inte WTO ändras i grunden. Men frågan är om de vällovliga kraven mest blir till en legitimering av att reformering av det rådande systemet med lite mer
inflytande för fattiga länder blir det dominerande resultatet. De långtgångna delarna av de svenska folkrörelsernas plattform kan dockanvändas mot de sämre delarna vilket kan föra politiken framåt.

I Sverige hölls 10 september konsert och seminarium på Kulturhuset i
Stockholm och på Världskulturmuséet i Göteborg. Bägge föregicks också
av seminarier om FN:s reformering. 3-4 september kom också Världskvinnomarschen till Värmland Svenska och norska kvinnor möttes i Morokulien mot fattigdom och våld, för rättvisa och fred. Men framförallt ordnades denna dag demonstrationer runtom i hela landet 10 september för dagskravet flyktingamnesti nu, en manifestation med bred uppslutning
som går emot främlingsfientliga tendenser i Europa och Sverige.

Nordiska länkar om milleniemålen och kampanjerna
Danmark:
http://www.udrydfattigdom.nu
http://www.global.dk
Finland
http://fi.oneworld.net/
http://www.demokratiafoorumi.fi/sept2005helsinki/index.html
http://www.helsinkiconference.fi
Norge
http://www.rorg.no/Aktuelt/FN_toppm_tet_2005/index.html
http://www.rorg.no/Temasider/Tusen_rsm_lene/index.html
Sverige
http://www.milleniemalen.se
http://www.globalportalen.org
http://www.utrotafattigdomen.nu

Text av Tord Björk ur nyhetsbrevet Folk i rörelse 2005:1.3a. Mer info på www.folkrorelser.nu.

Nordisk rörelsekonferens 2006

2005-09-24T21:10:00.000+02:00

Rörelsenätverket beslutar genomföra Nordisk rörelsekonferen 2006.
Det blev ett av resultaten av ett möte i Göteborg i våras den 19: e maj. Då
genomfördes vårens träff inom det svensk-nordiska Rörelsenätverket för
forskning om rörelser.

Mötets tema var Gandhi vilket knöt an till nordiska firandet av
Saltmarschjubiléet med bidrag om ickevåldets sociologi och Gandhis
inflytande i Norden. Mötet som brukar hållas halvårsvis hade också
ett inslag med diskussion kring olika insända texter om
folkrörelser som tog upp frågor om omvälvningen i Ukraina, globala
civila samhället med transnationell zapatism, FN-konferenser och World
Social Forum samt kritik av folkrörelseteoretikern Charles Tilly.

Mötet diskuterade också hur nätverket kunde organiseras bättre framöver,
sprida informationen om att nätverket finns och i övrigt utveckla
samarbetet.

På förslag från deltagare från Folkrörelsestudiegruppen antog
mötet beslutet att ordna en nordisk rörelsekonferens hösten 2006. Innan
dess hålls två ordinarie möten i Rörelsenätverket. En arbetsgrupp med
deltagare från Sverige, Norge och Danmark bildades för att planera det
fortsatta arbetet.

På förfrågan från arbetsgruppen har Institutet för samtidshistoria vid
Södertörns Högskola svarat att de vill medverka till att den nordiska
rörelsekonferensen kan bli av.

Folkrörelsestudiegruppen har börjat upprätta en temasida på
www.folkorelser.nu för rörelsenätverket och en nordisk rörelsekonferens.

I det nordiska materialet på hemsidan ingår också en påbörjad
artikelserie om den nordiska alternativrörelsens historia samt
texter om det nordiska Saltmarschjubiléet.

Har ni idéer eller vill vara med i
förberedandet av den nordiska rörelsekonferensen hör av er.
Minnesanteckningar och information om Rörelsenätverket hittar du på
www.folkrorelser.nu/rorelsenatverket

Nyhetsbrevet Folk i rörelse 2005:1.2 Mer information på www.folkrorelser.nu.

Folk i rörelse: 2005:1.1

2005-09-24T19:05:00.000+02:00

1. Folk i rörelse - GBG2001-nyhetsbrev har bytt namn!

Flera år efter EU-toppmötet och demonstrationerna Göteborg började det
kännas mer och mer konstigt att skicka ut ett nyhetsbrev med namnet. GBG2001-nyhetsbrev. Därför tar vi nu steget att ändra på namnet.

Det nya namnet är Folk i rörelse - nordiskt nyhetsbrev. Nyhetsbrevet utges sedan en tid tillbaka av Folkrörelsestudiegruppen http://www.folkrorelser.nu. Innehållet är mest rapporter och aktivitetsinformation från evenemang runt om i Norden, mestadels ordnade av de organisationer som var med i Göteborgsaktionen, samt internationellt material om toppmötesprotester och rörelsen för global rättvisa. Vi fortsätter också att bevaka efterspelet efter Göteborgshändelserna.

Vi hoppas att de flesta av er vill fortsätta prenumera på nyhetsbrevet även efter namnbytet. Instruktioner om hur man lämnat listan finns annars längst ner i varje brev. (Nyhetsbrevet kommer också att på försök ges ut i en bloggversion)
Manusstopp för nästa nyhetsbrev som beräknas komma ut i mitten på nästa månad är 8 oktober.

Redaktionen består av Louise Pettersson, Tord Björk och Jan Wiklund och tips och
bidrag kan skickas till någon av oss eller till info(snabel-a)folkrorelser.nu.

Detta är bloggversionen av nyhetsbrevet Folk i rörelse
som utges av Fokrörelsestudiegruppen: http://www.folkrorelser.nu, info(snabel-a)folkrorelser.nu. Denna version utges på försök. Vill du påbörja en prenumeration per e-post i stället? Skicka ett tomt meddelande till folk_i_rorelse-subscribe(snabel-a)yahoogroups.com.

Organisationer för arbetslösa

2005-01-26T19:07:00.000+01:00

I Norrköping görs ett aktuellt försök att bilda en organisation för arbetslösa.

Ett reportage om detta finns att läsa i Norrköpings tidningar

http://www.corren.se/archive/2005/1/25/i0qii97i19tr3bu.xml?category1=1096984

Detta har också tidigare utannonserats på VAK-sidan, en hemsida som drivs av Bosse Pontén i Vingåker
http://web.telia.com/~u15105234/ur041221.htm

Bosse Pontén var även aktiv i det sista större försöket att att organisera arbetslösa på landsbasis inom Alliansen för Arbete som kom igång 1997/98

Detta var en ganska svår uppgift på grund av att arbetslösa är en grupp av många olika slags människor med väldigt olika förutsättningar, samt för att arbetslösa faktiskt kan få jobb när som helst vilket också gör att det är svårt att bygga upp en stabil organisation.

En av de aktiva i Alliansen för Arbete var Fred Torssander som hade ansvar för hemsidan. Denna ursprungliga hemsida som också först var hemsida för föreningen Arbetskraften i Uppsala finns fortfarande på nätet: http://www.geocities.com/CapitolHill/Lobby/1064/.

Kvar på nätet finns även Bosse Ponténs sida.
Hans hemsida uppdateras fortfarande regelbundet med länkar till insändare i arbetlöshetsfrågan och annat på: http://welcome.to/VAK, Där finns också en presentation av Lillebeth Nordqvist , som likaledes var aktiv i Alliansen och hennes i övrigt opublicerade bokmanus "Vem älskar en arbetslös?": http://hem.netlink.se/~sft4456/LN-bkind.htm.

Organisationen Alliansen för Arbete splittrades så småningom i Alliansen för Arbete och DACKE (De arbetslösas kontaktnät) . Båda organisationerna är numera obefintliga

Motsättningen bestod enligt min mening i att vissa framför allt ville bygga upp starka självständiga intresseorganisationer för arbetslösa på olika orter medan andra gärna ville verka mycket genom media och synas tillsammans med etablerade politiker.

Vad initiiativet i Norrköping kommer att resultera i återstår att se

Oroande tendenser inom folkrörelseforskningen

2005-01-10T09:52:00.000+01:00

Charles Tilly, Doug McAdam och Sidney Tarrow är tre av världens mest framstående folkrörelseforskare. McAdams bok (tillsammans med Mayer Zald) The trends of social movements in America från 1973 inledde den moderna folkrörelseforskningen med att fokusera på hur folkrörelser kan mobilisera resurser trots att de i princip inte har några. Charles Tilly är bland annat känd för sitt begrepp "folkrörelserepertoar" som målades upp i boken The contentious French - four centuries of popular struggle, från 1986, och för en bok som också finns på svenska och utgör en grund för begreppet strukturell diskriminering, Beständig ojämlikhet från 2000. Sidney Tarrow slog igenom med Power in movement från 1994 där han utredde hur folkrörelser kan utnyttja luckor i den etablerade makten för att utveckla sin egen makt.

Nu har de tre kommit ut med en ny bok tillsammans, Dynamics of contention, som har hälsats som totalt nyskapande för hela folkrörelseforskningen. Kanske det är så - men på ett smått obehagligt vis.

Ungefär samtidigt kom Charles Tilly ut med en egen bok - Social movements 1768-2004. Där hävdar han att begreppet "social movements" uteslutande bör användas om rörelser som ägar sig åt att "uppvisa respektabilitet, enighet, antal och engagemang", av Tilly förkortat efter sina engelska begynnelsebokstäver till wunc display. Alla andra slags rörelser bör kallas "contention" dvs "strid" eller "politisk kamp".

Varför är nu detta så obehagligt?

Ja, ta nu mig som exempel. Jag har ägnat mig åt en eller annan form av politisk kamp hela mitt vuxna liv. Det började med Almstriden, sen fortsatte det med motstånd mot exploateringsprojekt i allmänhet och gick över i hyreskamp mot gentrifiering. Därefter har jag varit inblandad i strejkunderstöd, aktioner mot luftföroreningar, insamlingar till gud vet hur många rörelser världen över, internationellt miljörörelsesamarbete, motstånd mot motorvägsbyggen och på senare tid också vanlig fackföreningsaktivitet. Och det besynnerliga är att vem som helst som jag känner skulle kalla allt detta för samma sorts verksamhet, dvs vanlig folkrörelseaktivitet.
Vad är folkrörelser? Ja, man kan faktiskt hänvisa till Charles Tilly i en av hans tidigare skepnader och tala om kamp mot kategorisk ojämlikhet. En folkrörelse formerar sig på den ogynnade sidan av en ojämlikhetsrelation för att sluta klyftan eller helt enkelt försvara sig mot påtvingat elände.

Ibland använder man det Tilly kallar wunc displays, ibland använder man direkt aktion typ strejk eller bojkott. Vilket man väljer beror på vad som förefaller taktiskt klokt för ögonblicket.

Det är förvisso sant att vad man väljer beror på vilken strukturell position man intar i systemet. Arbetare kan gå i strejk mot ett företag, konsumenter kan bojkotta en produkt eller ett ursprungsland. I vissa situationer har man inte mer att komma med än att man är medborgare och därför har rätt att göra sin röst hörd - det är då man är hänvisad till wunc displays. Men i verkligheten är läget ofta blandat - det kan finnas en del av de berörda i en mobilisering som kan gå i strejk eller en del som kan bojkotta. Under kampen mot Dennispaketet la vi ner en massa kraft på att dra in vårdpersonal i rörelsen. Varför? Jo, för att nedskärningshotad vårdpersonal kunde tänkas vara ursinnig över att se hur de saknade pengarna las ner på onödiga vägar istället; de var ett strejkhot som jag tror betydde en hel del för att paketet till slut skulle dras tillbaka.

Vad var då detta Dennismotstånd? En "social rörelse" PLUS något annat, namnlöst, som bara råkade agera samtidigt?

Om Social movements 1768-2004 reste en ogenomtränglig mur mellan wunc displays och direkt aktion så buntar Dynamics of contention ihop alla slags strider - fylleslag, krig, folkmord, elitgräl och folkrörelser - och kallar det som sagt "contention" eller kamp. Visst kan det finnas någon sanning i detta; visst kan man jämföra olika sorters kamp, och visst kan det finnas mekanismer som är gemensamma för alla dessa företeelser. Men låt oss minnas att "contention" också var Tillys begrepp för såna folkrörelser som inte främst ägnade sig åt "wunc displays", t.ex. arbetarrörelsers strejker eller antikoloniala rörelsers bojkotter.

Vilket innebär att det nu finns EN term som betecknar wunc displays och EN term som betecknar krig, elitgräl, folkrörelser och folkmord, men INGEN term längre som betecknar folkrörelser på engelska.

Men varför bekymra sig om detta?

Jo, det fanns en tid när det var möjligt att tala om "folkrörelser" i hela världen - peoples' movements eller popular movements. Men sen kom diverse partifolk och lyckades sätta partistämplar på det ordet. Värst gick det i Tyskland där Volksbewegung numera har en klar nazistämpel. På andra håll är stämpeln snarast kommunistisk.
Sen dök begreppet social movement upp; men precis när vi har lyckats lära oss det kommer ett nytt gäng akademiker och stjäl det igen och gör det obrukbart.

Och om det inte finns någon gemensam term för var vi gör, hur ska vi då kunna hålla samman och finna partners i vår kamp mot ojämlikheter av olika slag? Under en period på 80-talet, när begreppet popular movements just hade sänkts, var det t.ex. vanligt att nybörjare i miljörörelsen trodde sig ha mer gemensamt med NGOer och statliga miljöverk än med t.ex.fackföreningar.

Sen visade gudskelov samarbetet mellan miljö- och bonderörelser i Peoples' Global Action att det fanns en annan verklighet. Men hur ska folkrörelseforskarna kunna förstå den med deras terminologi?

Jan Wiklund

PS. I en artikel i tidskriften Social Movement Studies föreslår jag, med ord ungefär som ovan, att Tilly skulle kunna tala om medborgarrörelser istället - det är ju just att hänvisa till medborgarskapet och makten som väljare uppvisandet av respektabilitet, enighet, antal och engagemang är till för. Så får uttrycket social movements stå för vad vi har vant oss vid.
På hemma plan går det fortfarande bra att tala om folkrörelser.

Folkrörelseaspekter på USA-valet

2004-12-22T09:43:00.000+01:00

Framgången i ett demokratiskt val för ett gäng fanatiker, korrumperade kompiskapitalister och krigshetsare har chockat en hel värld, och inte minst amerikaner som trott bättre om sitt land än så. En mängd svaga förklaringar har framförts om varför det kunde gå så illa. Man har skyllt på medierna (som om medierna skulle vara bättre på annat håll), man har skyllt på folks okunnighet och dumhet (vilket i sig själv blottar en hel del antidemokratiska fördomar hos den som gör det) och man har skyllt på nån sorts fenomen som man kallar fundamentalistisk religion, utan att förklara närmare var den skulle komma från.
Kort sagt, processen att lära sig något av debaclet tycks inte ha börjat än, åtminstone inte på någon av de webbplatser jag brukar besöka. Istället verkar slutsatserna luta mer åt "more of the same" - allt vi gör är bra, det gäller bara att göra ännu mer av det till nästa gång.
För mig förefaller däremot katastrofen vara en slutpunkt för en lång utveckling som började för hundra år sen. Det har skapats en viss politisk kultur i USA som har sina rötter hundra år tillbaka i tiden beroende på vilken typ av mobiliseringar som har svarat på politiska utmaningar i landet. Denna politiska kultur styr folks politiska prioriteringar och val eller, om man så vill, den politiska diskurs som styr folks politiska prioriteringar och val.
I andra sammanhang har Folkrörelsestudiegruppen fört fram teorin att det lite förenklat har funnits fyra oppositionella politiska traditioner i världen under 1900-talet.
- Den socialdemokratiska, som innebär en bred mobilisering av underklassen för breda rättvisemål; den avgörande politiska händelsen har antagits vara att välja en folklig regering som med hjälp av lagstifning och byråkrati förverkligar målet. Resultatet har blivit, förutom en viss demobilisering av basen, en relativ framgång för jämlikheten och ett starkt folkligt stöd för välfärdsstaten. Traditionen har varit starkast i Västeuropa.
- Den kommunistiska, som innebär bred mobilisering av underklassen för uppslutning bakom elitistiska politiska experter för målet att utveckla den nationella ekonomin och komma ikapp den rika världen; den avgörande politiska händelsen har antagits vara att utse en effektiv regering med hjälp av revolution. Resultatet har blivit närmast total demobilisering av basen och (med undantag för Kina) inte särskilt stora framgångar ens för modellens prioriterade mål att komma ikapp. Traditionen har varit starkast i världens halvperiferier och periferier.
- Den gandhianska, som innebär bred mobilisering av underklassen för breda rättvisemål; någon avgörande politisk händelse har inte funnits inom traditionen, utan partiella mobiliseringar för partiella mål har dominerat.
Resultatet har blivit att reformeringen av samhället har fortskridit stegvis och basens mobiliseringsförmåga aldrig har mattats. Traditionen har varit starkast i Indien och har spridits därifrån framför allt efter 1968.
- Den amerikanska, som innebär smala mobiliseringar för smala mål i NGOer och medelklassdominerade kampanjer som mer betonar moral än intressen.
Den amerikanska traditionen föddes i ett folkrörelsesammabrott, den populistiska bonderörelsens nederlag mot de industriella rövarbaronerna strax före sekelskiftet 1900. I tomrummet klev politiska reformatörer ur medelklassen in, de s.k. "progressiva", som drev olika politiska frågor med hjälp av lobbying och presskampanjer men aktade sig noga för att mobilisera underklassen som istället jagades med blåslampor - med beskyllningar för kommunism och/eller anklagelser för dumhet och vidskepelse.
Inte ens den unikt starka arbetarmobiliseringen under 30-talet lyckades bryta detta mönster. Den var stark nog att driva igenom löneökningar och stärkta fackliga positioner under djupaste lågkunjunktur, tack vare sin nya
rörelsestrategi: fabriksockupationen. Men den lyckades inte bryta New Deal-progressivismens hegemoni över politiken eller ställde sig egentligen aldrig ens den uppgiften. Så snart rörelsevågen hade mattats gick det lätt för progressivisterna att slå ner folkrörelseaktivisterna med beskyllningar om kommunism och/eller dumhet och vidskepelse. 60-talets folkrörelseuppsving var i stort sett medelklassföreteelser som var lika underklassföraktande som progressivisterna. Beträffande den antikommersiella ungdomsrörelsen var det övertydligt, men även den svarta medelklassen runt SLCC och King aktade sig för att beblanda sig med storstadsghettonas invånare som fick klara sig bäst de kunde.
Följaktligen har vi följande läger i USA:
- Den hegemoniska kapitalistblocket som ser sitt grepp över världen slappna i konkurrensen med EU, Japan och inte minst Kina, och lätt desperat försöker få tillbaka det igen,
- En underklass som är extremt svagt organiserad, som inte tror sig själv om något, som misstror progressistiska reformförslag och som ser strävanden efter välfärdsstat som ett övre medelklassens försök att kontrollera underklassen,
- En medelklass som är kluven mellan impulser att underkasta sig kapitalet för en del i bytet och impulser att i progressivistisk tradition hävda sig däremot; de senare kan inte förstå varför deras lockrop klingar så ohörda, för att inte säga falskt.
Nu ska i ärlighetens namn erkännas att det även i USA finns mer uppmuntrande tendenser. Det var en USA-amerikansk småbrukarorganisation som tog initiativet till Via Campesina, och det finns intressanta strömningar inom fackföreningarna att använda sydfackliga strategier och mobilisera lokalsamhället för fackliga krav. Men problemet är att detta är en så undanskymd företeelse. I den dominerande diskursen i medier som Zmag, The Nation och Counterpunch ser man föga av sådant. Frågor om underklassens eller majoritetens levnadsstandard - sånt som är folkrörelsediskursens basmat på alla andra håll - lyser med sin frånvaro. Det är moral som gäller.
Att komma förbi den dåliga amerikanska oppositionella traditionen är förstås främst en angelägenhet för amerikanerna själva, men även vi har en viss skyldighet. Även vi är alltmer fångade i dess kategorier. Även vi har en viss benägenhet att tänka mer i termer av moral än intressen och mer i termer av media-, lobby- och smågruppskampanjer än av folkrörelsemobilisering.

Jan Wiklund